Jag är på väg till min gamla hemstad Härnösand och till Säbrå kyrkogård, där Alfhild Agrell ligger begravd. Hon levde 1849-1923 och var en av Sveriges mest uppskattade dramatiker (av både publik och kritikerkår). Alfhild, Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler, tillhörde en generation som krävde lika rättigheter. De inte bara krävde, utan tog också för sig av rättigheterna. Modigt tog de plats i offentligheten, på ett sätt som inte ansågs passande för kvinnor. Alfhilds första helaftonspjäs, Räddad, hade premiär på Kungliga Dramatiska teatern 1882. Ett antal föreställningar följde, inte bara i Sverige utan också i Danmark, England och Tyskland. Hon väckte debatt, blev beundrad. Men också hatad av de som såg hennes radikala, feministiska perspektiv hotande. Omskriven, hyllad, debatterad och därefter bortglömd. Precis som så många andra kvinnliga 1800-talsdramatiker. Eller så många andra kvinnor i andra sammanhang, andra tider.
På Säbrå kyrkogård finns Alfhilds grav. En avhuggen trädstam med grenar, där titlarna på hennes viktigaste verk står. Länge var den täckt av mossa, titlarna gick inte längre att läsa. Men över 100 år efter premiären av Räddad, lyftes hon fram ur glömskan, spelades på olika scener och gavs på nytt ut i bokform. Det inrättades till och med ett Alfhildpris, för att lyfta fram kvinnliga dramatiker som är verksamma idag, och som liksom 1880-talets Alfhild Agrell utmanar samtidens rådande föreställningar om kön, makt och kvinnors livsval.
Och min gamla kvinnogrupp tog sig an graven. Mossan är borttagen, Alfhild lever i högsta grad och på tisdag ska hennes texter läsas på farsi på Säbrå kyrkogård. Ingenting är för sent. Det hon strävade efter är lika viktigt idag som igår. Runt om i världen.
”Man måste sätta sitt intresse, sitt lif, sitt blod i den tid som är för att kunna verka för den tid som kommer, och visst är att utan entusiaster, utan sådana som tro för mycket, som begär allt, som hoppas allt, som ser stjärnor där andra bara ser fläckar, kommer man ingen vart.”
|
