Doris Blogg

15.01.2009 - Respekt! Och varsel

Nya varselrapporter på löpsedlarna. Och jag får än fler samtal från människor som blir illa behandlade i denna turbulens. Både chefer och medarbetare. Jag blir arg, ledsen och förtvivlad om vartannat. Och utmattad. I mer än tjugo års tid har jag arbetat med krishantering, med kommunikation, med medmänsklighet. Just nu när jag hör om så mycket elände, känns det som en droppe i havet. Men ändå viktigt förstås.

Jag är tillbaka i Stockholmslivet, fart, fläkt och turbulens. Men även koncentrationen inne på Kungliga biblioteket där min kompis Maggan och jag sitter och jobbar idag. Den här intensiva tystnaden, vänligheten och studerandet, tänkandet runt omkring mig, får mig att minnas den sista dagen i Idre. Lite senare samma dag var det dags att åka hem igen, men en till skidtur i längdspåret skulle jag hinna med, Det var få personer ute i spåret så tidigt på dagen, jag åkte i min vanliga, lugna lunk. Så plötsligt i en nedförsbacke ser jag en man komma - i fel åkriktning. Hjälp, han åker fel, hann jag tänka, sedan började jag tvivla. Tänk om de ändrat åkriktning. Nej men det kan de väl inte efter alla dessa år? Jag fortsatte åka men han gjorde inte en min av att vilja kliva ur spåret. Precis innan vi möttes kastade jag mig ur spåret - och vurpade nästan. Efteråt var jag tvungen att kolla och visst var det jag som haft rätt. Varför skrek jag inte "ur spår!"

Det där har jag retat mig på inte bara när jag var på väg hem utan då och då när jag kommit ihåg det. Velpotta har jag sagt till mig själv. Varför fick du för dig att du hade fel när du egentligen visste att du hade rätt.

Idag när jag plötsligt mindes snön fortfarande gnistrade strösockervacker, mindes hur solen öste sin värme över det kalla landskapet blev jag plötsligt så glad över min velighet. Eller rättare sagt över min förmåga att faktiskt reflektera över vad som är rätt och vad som är fel. Bättre att tänka att jag kanske har fel än att vara övertygad om att jag har rätt och långt senare inse att jag bara körde på i felaktigt spår. Inte vill jag bli gammal och inse att jag kört i fel riktning hela livet.

Det är mulet idag men jag kan fortfarande minnas solen, minnas hur snön gnistrade och blänkte – kan tänka över om riktningen är den rätta och vilka spår jag vill åka i. Månne de gör det alla de som idag skyfflar ut folk som om de vore boskap? På mina kurser för chefer som skulle säga upp folk brukade jag tjata om att de skulle tänka sig in i situationen själva. Hur skulle du vilja bli behandlad? ”Med respekt” var ord som alltid återkom. Inte fan är det respekt att inte ge sig tid att samtala, att inte följa upp, att skicka mejl eller ringa istället för att samtala i lugn och ro. Att inte ge extra krisstöd till trasiga själar som Grace i Vi vet nog vem du är.

Unspecified

? Post A Comment!

15.01.2009 - Untitled Comment

Posted by Ecke

Du lärde mig vikten av att samtala och hur man gör det på en kurs för många år sedan. Då skulle jag säga upp många människor. Uppriktigt sagt var jag rätt förbannad över att jag skulle behöva samtala med alla dessa människor, men när jag gjort det var det bra. Vi kunde gå åt varsitt håll och ändå behålla just respekten för varandra och oss själva. Nu har jag själv blivit uppsagd (som chef) Jag önskar den som sade upp mig hade fattat något av detta. Inget fick jag veta och inget fråga. Hans uppförande lämnade mycket att önska

Permanent Link