Doris Blogg

30.12.2008 - Att innesluta eller utesluta

Slut på ett gammalt år. Starten på ett nytt. Jag önskar mig ett år då vi innesluter i stället för utesluter. Då vi vågar se när barn och vuxna stöts ut och sargas. Då vi vågar känna hur ont det gör. Då vi sätter ned foten och öppnar armarna.

Ibland handlar det om det enkla. Ett hej, en fråga om någon vill vara med, en vänlig blick...Till just den som minst av alla väntar sig det.

Unspecified

? Post A Comment!

30.12.2008 - Untitled Comment

Posted by Tammar Annes

Nu har jag för andra gången läst din senaste bok, och jag vart bringad till att vila ett tag.
Den väckte upp mycket som legat i träda, om man säger så…

Stockholm var inte drömmarnas stad för mig, huga. Så jag saknade lilla svartklädda, tant Anna som kom till grinden på Kronholmen, och alltid gav mig ett äpple. Det var hon som också gav mig en röd leksakstelefon, när vi flyttade, för då kunde jag alltid ringa till henne… på en röd plasttelefon? Mammas agerande gentemot mig, i min uppväxt, är en story för sig.( Är inte så olik din)

Längtan efter att börja i skolan var stor hos mig, tänk alla kamrater och kanske en bästa vän, man kunde tänkas få.
Drömmarna, de ljusa var många, och jag trodde skolan skulle bli ett himmelrike, på jorden.
Det blev ett helvete.
Fräknig, rödlätt kortklippt hår, och rund, och pratade konstigt.(Norrländska)

Välklädd, ej senaste modet, men hel och ren, haha… va inte populärt. Förstår än idag, inte varför? Jo, lite.
Fastnade på plinten, på gympan, och planschen, som visades på biologin, på blomman Fetknopp, som jag fick representera.
Jag hade en gul tröja på mig den dagen, har väldigt svårt för gult, i klädväg än idag, men tycker det är en vacker och glad färg.
Solen som värmer oss, är ju gul.

Utedass hade vi i skolan, och det var ju jag van vid, inga problem med det… då var det ju självklart att stoppa ner mitt huvud i dasstunnan.
Glömmer aldrig smeten och lukten.

Gympatimmarna var en plåga, som sagt, men när det var vinter, och snö… då djäklar.
Jag var suverän på skidor, och skridskor, slog alla skolelever, vann de flesta skolmästerskap. (ja, det var väl 4-5 skolor som tävlade)
Det räckte för mig.

Tills de bröt mina skidor itu, och hällde ut sand på skridskobanan, när jag skulle åka. Jag undrar än idag, hur det kunde undgå lärarna?

Jag skrev teaterstycken, och fördelade dem till de som jag tyckte kunde utföra dem,och det var ju bra, att de fick spela teater.Ända tills det skulle talas om vem som skrivit stycket och regisserat. Du vill inte veta vad som hände… lite dramatiskt sagt av mig, i vuxen ålder.

Jag undrar än idag, hur det kunde undgå lärarna och de vuxna, s.k. föräldrarna, som såg, men inte ville se. Min pappa såg, men ville inte se. Jag har förlåtit honom.

Jag skulle nu ta konståknigslektioner, (skratta gärna), men när jag skulle in på Stadion, hos konståkningsfröken, säger hon: Din dotter är duktig, men för tjock. Det var väl tur, för mamma och pappa hade inte råd med lektioner, för min räkning. Jag var ialla fall en djäkel på att saxa framåt och bakåt, och till och med en piruett, klarade jag.

Permanent Link

30.12.2008 - Kära Tammar Annes

Posted by Doris

Tänk att du överlevde - en sådan styrka! Tack för att du delade med dig.

Permanent Link

1.01.2009 - Untitled Comment

Posted by Anonymous

Det är ibland svårt, vad är ondska. När jag läste Vi vet nog vem du är insåg jag vad vi alla gjort mot en arbetskamrat. Inte ville vi ont. Jag vet att jag på ett sätt såg och förstod men jag kände mig vilsen. Närjag läser din blog nu tänker jag jag kan i alla fall hälsa, säga ett ord i stället för att titta bort. Visst är hon jobbig men...

Permanent Link

1.01.2009 - Den lilla pojken

Posted by Eva Johansson

När jag läste det här tänkte jag på den lilla pojken du skriver om i Frågor och svar. Hur har det gått för honom? Vet du det? Hans öde berörde mig djupt

Permanent Link

2.01.2009 - Hej Eva

Posted by Doris Dahlin

Du frågade om pojken jag skriver om i hemsidans frågor och svar. Han finns verkligen i mina tankar också. Den person i hans närhet som skrev och frågade vad hon kunde göra har skrivit och berättat att han nu har det bra. Omgivningen reagerade och han fick nya möjligheter i en ny familj. För mig visar det hur viktigt det är det där med att vi vågar se, höra och agera.

Permanent Link

4.01.2009 - Untitled Comment

Posted by Christina

Hur kom det sig att dom inte gav sig på mig?
Uteslutas eller utesluta sig. Jag undrar vem som gör vad. Jag kände mig annorlunda och gjorde mig annorlunda
Jag tyckte det var så roligt att börja i skolan, det var så kul att få uppgifter, att ha något att göra. Men hur upptäckte jag att jag inte riktigt hade kontakt med dom andra eller var som dom andra? Jag vet inte. Jag är inte säker på att jag var medveten, att jag tänkte ngt särskilt. Jag förstod inte riktigt. Jag bara förhöll mig till det som var. Eller var det så att jag förstod intuitivt och upptäckte att jag inte dög. Jag måtte ha blåst upp mig, låtsats som att allt var OK, för ingen gav sig på mig. Lät mig vara ifred. Låtsats att jag inte vill ha eller behövde. Att allt var OK. Det var det viktigaste i min strategi, tror jag. För inte kan jag minnas att jag fattade något medvetet beslut om att låtsas just så.
Oftast tyckte jag att dom jag var med var lite töntiga och dom andra valde inte mig. Och jag tror inte att jag vågade närma mig dom.
Jag dolde mina värsta hemligheter, t ex att jag fick skavsår på låren för att jag var så tjock. Jag ljög för att slippa obehagliga saker. Slippa vara med på idrottsdagar och gympan. Min värsta hemlighet, den att jag inte kände mig älskad, visste jag inte ens att jag försökte dölja. Jag tänker på mig själv då som ett tungt bouleklot med metalliskt yttre och en kärna i fullständig ensamhet. Jag kan inte minnas någon som hade tillträde till mitt inre. Det verkade som att ingen såg mig. Ensamhetens strategi.
Hur kom det sig att dom inte gav sig på mig? Eller att någon inte kom och räddade mig? Ett bouleklot är ju inte osynligt precis.

Permanent Link