Det regnar ute. Och jag regnar jag med. Jag lyssnar på vacker julmusik och när det blir som allra vackrast då börjar jag gråta. Som vid Helga natt. Eller allra mest när de sjunger Giv mig ej glans. Första gången jag hörde den var på Operans jullunchkonsert för många år sedan. Jag var där för första gången och jag var glatt förväntansfull. God sallad, vacker miljö och trevliga julsånger, det skulle nog bli bra det här. Men sedan hände det. Min kompis Christine och jag satt vid ett litet bord allra längst fram och när den allra vackraste mansröst började sjunga orden här nedan så fullkomligt brast det för mig.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.
Jag grät floder och jag hade ingen aning om varför. Jag bara grät och grät och tänkte att så här får man säkert inte göra under kristallkronorna på detta tjusiga ställe, jag måste sluta gråta, jag måste. Ja det gick bara inte att sluta. Och vi satt en meter från sångaren. Bekymrat tittade han emellanåt på mig. Då blev det ännu värre.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,
giv mig en änglavakt.
Ja jag såg på den stackaren som sjöng och jag tänkte igen och igen sluta gråta Doris! För allt i världen sluta gråta. Men inte slutade jag för det. Matservetten var genomvåt och jag var beredd på att snyta mig i den vita, stela bordsduken och springa ut därifrån. Då kom fortsättningen;
Giv mig ett bo med samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Ja för att sammanfatta alltsammans så blev det bara värre och värre. Eller kanske bättre och bättre. Rakt in i mig gick orden - och det gör de fortfarande;
Till hög, till låg, till rik, till arm
kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Kanske är det inte så viktigt med glans, guld, och prakt. Men änglavakt och ett bo med samvetsro det önskar jag alla utsatta barn och alla oss andra också.
Amen
(Sången är Julvisa, en psalm av Zacharias Topelius)
|
