Idag är det Nobeldagen. Min värld är fylld av intelligenta människor - kvinnor och män. När man ser på nobelpristagarna verkar det inte vara så i den andra världen.
Bitska smarta skrivande kvinnor är jag just nu uppfylld av. Jag läser Anette Kullenbergs biografi om Marianne Höök. Båda två har ett sting i pennan så att jag ömsom skrattar, ömsom vill gråta. Jag minns när jag var liten och tanterna omkring mig beundrade Marianne Höök, hennes elegans kombinerad med dräpande repliker. "Kärringen mot strömmen", Bang, gillade de också. Och Moa Martinsson. Marianne Höök, Bang och Moa. Alla med glödande pennor, med så mycket att berätta om, med så mycken sorg. Ändå så olika varandra. När jag nu även såg om den gamla filmen om Moa Martinsson, blev det nutid, dåtid och historia innan jag fanns. Allt i ett, precis som med pannlapparna i den förra bloggen.
Med filmen om Moa blev det extra tydligt. Gunilla Nyroos som spelar Moa, är så lik både min mamma och Moster Mary. Och samtidigt är det ju Gunilla Nyroos som läst in ljudboken Vi vet nog vem du är. Grace, Anna, mamma, Moa, Moster Mary. Och så är det väl jag också förstås. Särskilt när jag får lust att gå in i TV-rutan och slå några av de supande författarna på käften.
"Jag tycker jag är värd den" säger Moa om sin nyinköpta päls. Det där med pälsen var en av min mammas favorithistorier. Om hur Moa när hon äntligen fick lite pengar gick och köpte päls. Skulle hon ha päls, passade det sig verkligen. ("Vi vet nog vem du är"...) - Men då sa Karl-Gerhard, brukade mamma säga, att är det någon som ska ha en päls så är det Moa.
In for pälsen och ut for Harry. Kanske hade Marianne Höök levt längre och gett oss än fler texter om hon haft mer av Moas självstyrka? Om hon trott på de egna benens styrka?
Dagen till ära är det nu också så att ni äntligen får två saker ni som läser bloggen har efterlyst. Nu kan ni gå in och kommentera texterna direkt och kan prenumerera på att få ett meddelande då jag lagt in något nytt i bloggen.
|
