Doris Blogg

11.11.2008 - Jag vill möta livets makter vapenlös

I går kväll lyssnade jag till Verdis Requiem i St Görans kyrka. Musik som brakar loss, som dånar fram. Kamp med stora trumslag. Oro och bävan men också en människa som försonar sig med sig själv.

Människan är inte ond eller god. Människan är sammansatt. Förnekar jag mina sår, min smärta så tappar jag min empati. Jag skaffar ett skyddande hölje som varken tillåter mig själv eller andra att känna. Ryck upp dig! Sluta gnälla! Sluta pjåska! Var och en sin egen lyckas smed. Ett hårt skal som jag försöker skydda mig med men som också stänger andra ute. I längden blir det tungt att bära på det hårda skalet.
Jag tror inte på gnällandet men jag tror på att våga se sig själv och att våga se problem. Att därefter söka lösningar.
Jag tror inte på att fördöma varken oss själva eller andra. Utan att se våra likheter och olikheter, våra sår och våra starka sidor. Att sätta gränser, att försöka förstå men att inte inbilla oss att vi vet hur den andres verklighet ser ut.

I slutet av Verdis Requiem viskar kören "Befria mig". Befria mig från det som stänger inne. Hjälp mig att blottställa min oro och smärta. Att gå vidare i livet.
När jag konfirmerades fick jag dikter av Karin Boye, som då var min favoritpoet. Från mammas väninna, en skiva där Karin Boye själv läste dem. Fastän jag inte längre har kvar den gamla LP-skivan, kan jag fortfarande höra henne läsa när jag bläddrar i diktboken jag samtidigt fick från tant Nanna som mamma städade hos.
Den inledande strofen;
"Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam."

och så den sista
"Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös"
(ur dikten Jag vill möta...Karin Boye Dikter 1962)

Unspecified

? Post A Comment!

29.12.2008 - Untitled Comment

Posted by P-G

Vet du det jag tänker på när jag läser det här är hur svårt jag finner det att våga möta en annan människa vapenlös. När man bblivit så illa behandlad varit med om så mycket hur vågar man? Jag vill men hur gör man? Jag står inför nyår en låtsashelg där jag tackat nej till att vara med några där jag kanske vill men inte vet. Det ger mig tröst läsa det du skrivit. Hjälp mig våga jag vill ju, i din senaste bok var det ändå att våga försöka, jag känner mig som Tryggvi innan han vågade försöka. Jag kommer från Finland, den tysta mannen som lyckades i näringslivet som arbetat så mycket och som ingen annan har en aning om vad han har inom sig. Dubbelliv, javisst,

Permanent Link

3.01.2009 - Untitled Comment

Posted by Anonymous

Men av skräck var brynjan bruten och av skam...
ja det är den. Hela livet har den varit det

Permanent Link

9.01.2009 - Untitled Comment

Posted by Jörgen

Ja den tyste mannen ja. Varför får vi inte finnas?Det blir många tankar kring varför jag borde vara någon annan än den jag är.I verkligheten vill ni ha Tryggvi?

Permanent Link