Ja det här med bettskenor på gränsen till sammanbrott fortsätter. Vid bokmässan hade jag, som jag tidigare skrivit om, en klassresenärsträff med min kompis Kerstin och med Ulla-Britt Wennerström som skrivit doktorsavhandlingen Den kvinnliga klassresan (se bloggen 25/9). Efter det mötet tänkte jag mycket på oss som gjort en klassresa. Inte minst på er som nu hör av er därför att ni också hör någon viska i ert öra "Vi vet nog vem du är". Därför gick jag tillbaka till mina egna anteckningar från Mats Trondmans anförande från Ulla-Britts disputation. Och så mycket jag kände igen i hans beskrivning av Ulla-Britts avhandling. Den hårda pressen, det tidiga ansvaret, de inre samtalen, bokslukeriet, kompensationslängtan, Alice Miller och mammor som pekar ut vägen utan att veta vart ...
Mina egna spridda anteckningar från det tillfället
Vem är då den kvinnliga klassresenären? De är födda och uppväxta inom arbetarklassen. Alla har gått på högskola och har professionella karriärer. De flesta har gått i terapi. Det här är Alice Miller-generationen.
Bara 5 % födda i arbetarklassen under 50-talet har den här positionen som klassresenärer. Det är en liten minoritet vi talar om. Hur tar sig då de här kvinnorna till de här positionerna? Avhandlingen är omfattande livshistoriska studier. Här finns en kombination av egen kraft och brister i miljön. En kompensationslängtan. Hos fäderna finns politiskt intresse. Mammorna pekar ut vägen utan att veta vart…
Gemensamt för de kvinnliga klassresenärerna är ett bokslukeri och ett tidigt ansvar. Hela tiden klass, kön. De här kvinnorna har ett inre samtal som mobiliserar kraft och energi, som möjliggör klassresan. Det finns ett starkt patos. Det finns ambivalens. Hård press följer. Det finns en kombination av professionalitet och tvivel.
De flesta har genomgått skilsmässor, gift sig igen. Ingen är gift med någon från arbetarklassen. Hela tiden en dubbelhet, en spänning på bristningsgränsen.
Barnen ska kompenseras. Det finns ett spänningsfält här. Men intressant är att dessa barn sköter sig. Kvinnorna känner stolthet över sina barn, medan medel- och överklassen idag undrar varför deras barn inget gör och varför de blev som de blev.
Det hade varit intressant att pressa de här kvinnorna mer på en dubbelhet som finns i svaren om pengar. De flesta säger att pengar inte har någon betydelse. Men sen på frågan om de finge göra om sitt liv hade de valt jobb med mer betalt. De täcker över att det också finns något materiellt. Skulle man behöva mer av misstanke än försoning?
Alla har varit eller är politiskt aktiva. Det finns ett gemensamt drag av egen kraft, egen handling, eget agerande
DEN KVINNLIGA KLASSRESAN HAR SKETT FÖR ATT FÖRÄNDRING ALLTID ÄR MÖJLIG
(som gammal radikal kan jag inte låta bli att skriva den sista meningen med stora bokstäver…)
Ulla-Britt, jag och Kerstin. Tre reskamrater....
|
