Jag tror att jag njuter extra mycket av det paradis jag jus nu är i, därför att det inte är självklart för mig. Jag tänker ofta på det. När jag simmar i det klara, ständigt färgskiftande havet. När jag cyklar mellan olivlundarna och de varma vindarna varligt men bestämt öppnar mina stela leder. När de mäktigt, mörka bergen reser sig över mig.
Här är du Doris Dahlin, tänker jag. Så här bra har du det nu.
När jag åter igen går ned i havet denna varma dag, ser jag en gamma kvinna med en stor, vit solhatt. Hon sitter i vattenbrynet, bredbent, självklart. Hon ler mot vattnet som sköljer över henne. Ryggen är krum, vackert rundad och mycket brun. När jag simmar helt nära, vinkar hon skrattande till mig. Då ser jag plötsligt hennes fingrar. Knotiga, förvärkta som mammas. Jag hade önskat att det var mamma som satt där. Men det skulle inte ha kunnat vara hon även om hon fortfarande levt. Hennes oro var så mycket större än världens skönhet. Flög, gjorde aldrig min mamma. I stället tog hon Y-bussen till oss i Stockholm. Illamående, åksjuk och trött i den värkande ryggen. Men bussen var trygg, planet det kunde störta.
Fastän hon älskade att bada, att simma, skulle hon inte kunnat göra det här. Hon hade hört talas om en som drunknat när han åkte till utlandet. Strömmarna finns nog där, även om havet är kav lugnt. Mamma skulle ha älskat fetaosten, Kalamataolivernas sälta och mest av allt de små, söta vindruvorna, de saftiga persikorna. Kanske skulle hon inte kunnat låta bli att äta av dem, fastän hon skulle ha varit rädd att bli sjuk. Mammas fötter hade kunnat helas av den varma, aningen grovkorniga sanden. Men även om hon varit här skulle hon inte ha kunnat känna den. Aldrig att hon skulle ha blottat sina söndervärkta, knotiga fötter. Aldrig fick någon se dem. Alltid såg hon dem själv som alltför fula.
Aldrig skulle hon åkt hit. Ändå är hon med mig. Här. Just nu.
|
