Under det korta besöket i Härnösand hann jag inte bara signera böcker på Akademibokhandeln och predika i Missionskyrkan, jag besökte även gravar. Mammas och pappas förstås men också Alfhild Agrells. Min gamla kvinnogrupp, som jag fortfarande träffar när jag är i Härnösand, har adopterat Alfhilds grav. Under 1880-talet var hon en av Sveriges mest uppskattade dramatiker, hyllad av både kritiker och publik. Alfhild, Victoria Benedictsson, Anne Charlotte Leffler, de tillhörde redan då en generation som både krävde lika rättigheter med män och som också tog för sig av dem. Under det tidiga 1880-talet var det högt i tak för samhällskritiska frågor, inte minst de som gällde kvinnosaken. Men sedan kom bakslaget. Som alltid. Känner ni igen det? Alfhild och andra hamnade i onåd. Men Ingeborg Nordin Hennel som skrivit en doktorsavhandling om Alfhild, har visat att kritiken skiftade när hon skrev under pseudonym. Visst är det intressant? Det var alltså mer hon som person än hennes verk som kritiserades. Lovisa Petterkvist kallade hon sig när hon skrev populära, roliga kåserier som även innehöll samhällskritik. Det hon trodde på det vek hon inte från. Härliga Alfred! Vilken förebild. Men när hon dog och begravdes på Säbrå kyrkogård 1923 var hon mer eller mindre glömd som författare. Vid hennes gravsten, i form av en avhuggen trädstam, står namnen på hennes viktigaste verk. Titlarna har inte på länge gått att läsa, de har täckts av många års mossa. Här vilar en av Sveriges en gång största författare. Inte ens en litterär skylt har hon i Härnösand.
Men numer är hon inte bortglömd. Alfhilds pjäser sätts upp och kommer ut i bokform. Alfhild Agrell-priset har instiftats. Och den tappra kvinnogruppen har adopterat graven och gjort den fin igen. Inte bara kvinnogruppen, utan även Pelle som är gift med en i kvinnogruppen. Han har skrubbat och skrubbat bort all mossa. Alfhild har fått revansch!
|
