Doris Blogg

3.10.2008 - Varsel och uppsägningar

"Tänk om man inte hade ett arbete att gå till", brukade min mamma säga. "Det skulle inte gå, jag skulle inte orka om man inte hade jobbet. Du måste ha ett jobb, vad du gör så ska du ha ett arbete, egna pengar". När pappa blev uppsagd för att han var berusad också på jobbet, började han supa än mer.

Idag varslas så många människor. Under många år har jag jobbat med arbetsplatser som säger upp människor. Jag vet hur det kan drabba när ekonomin och självkänslan sviktar. Känslan av värdelöshet, nattliga maror och dagsljusets känsla av skam. Alla drabbas inte av den stora oron. Det är klart det är en enormt stor skillnad om min ekonomi är trygg fastän jag blir av med jobbet, om jag har ett yrke som gör att jag snabbt kan få ett annat jobb. Eller inte minst om jag har en självkänsla som inte är avhängig arbetet. Om jag är trygg i mig själv, om jag litar på min förmåga och känner tillit till världen. Det är klart att det gör skillnad om jag har en omgivning som stöttar mig eller om jag har en omgivning som spär på mitt självförakt. För jo, de flestas självkänsla sviktar vid en uppsägning. Också den mest självsäkres. Naturligtvis gör det skillnad om jag redan är i en annan kris, när uppsägningen kommer. Om jag just fått reda på att min man varit otrogen med min bästa vän i flera år, om barnen har det jobbigt i skolan, om jag just då fått ett sjukdomsbesked, om det redan innan är kris hos oss med boräntorna som stigit. Om jag varit med om många kriser tidigare i livet och fått hjälp att ta mig genom dem så att jag gått stärkt ur dem. Om jag i stället bär på dem som trasigheter inuti mig själv. Om jag är Grace, vars enda trygghet är jobbet. Om jag alltid tyckt att någon viskar bakom min rygg "vi vet nog vem du är".

Må ni alla som varslas just nu ha chefer som behandlar er med annan respekt och värdighet än vad Grace chef gör. Som talar till er på det sätt de själva skulle vilja bli behandlade. Som inte utsätter er i onödan, som inte lägger sten på redan tung börda. Som ser er som de människor ni är, inte som något de så fort som möjligt vill göra sig av med. Må ni ha arbetskamrater som inte handskas med sin egen rädsla så att de vänder sig bort från er. Må ni alla möta värme och kärlek mitt i det svåra.

Unspecified

? Post A Comment!

29.12.2008 - Untitled Comment

Posted by M.m.t

När jag läste den här första gången ville jag så gärna kommentera men då gick det inte. så bra att du lagt in det nu. Du kan inte tro så många vi är som behandlas just som i boken, man tappar rösten, självförtroendet, ja allting. Jag kunde aldrig tro att livet skulle kunna kännas så här meningslöst för att mitt arbete försvann jag tyckte ju inte ens om det. Men jag orkar inte ur sängen orkar ingenting funderar mycket på vad jag egentligen gjort av mitt liv och känner mig så värdelös. Jag kunde känna igen mig i vartenda ord du skrev

Permanent Link