När jag fortsätter rensa bland papper hittar jag ett tjugo år gammalt vykort. Jag minns att jag köpte flera exemplar av kortet på biblioteket i Härnösand, där jag då arbetade. Minns att jag tyckte det var så vackert. Men minns inte varför jag fängslades så av dikten att jag skrev ned den och i många år hade den på min anslagstavla. Eller kanske minns jag och vill inte minnas.

 

Nu behöver jag än en gång rensa bland både inre och yttre förråd. Utanför mitt fönster travar en verklig skata kring bland mina växter. Allting går igen.