Igår var jag på Moderna Museet. Jag och en vän såg utställningen Alice Neel själasamlare.  Fängslande porträtt som tog tag i mig. "Samla själar" kallade hon själv det. Ack samla själar vill jag också göra.

Alice Neel bröt mot konventionen genom att måla nakna kvinnofigurer - det hade varit nästan helt reserverat för manliga konstnärer.Hon sökte sin sanning och målade det som fanns runt omkring henne, invandrare som hade det svårt under depressionen och kriget, vänner, grannar eller de som bara tillfälligt fanns i hennes liv. Mor och barn och en frånvarande far var ett återkommande motiv, det tema som också fanns i hennes liv. Med målmedvetenhet och mod målade hon människor. Hon hade ögon som ser. Kanske är det just detta som fängslar mig. Ögonen som ser långt bortom det som finns på ytan. Handen som via penseln kan förmedla det till oss andra. Medan hon levde fick hon kämpa hårt för att få göra sina målningar. Sorgligt och så typiskt.