Idag på morgonen har jag fått slå med lie. Fattar inte riktigt varför jag tycker det är så roligt. Det är något med de där rytmiska, lite dansande armrörelserna. Mamma-kunskapen som sitter kvar i mina armar fastän det är så länge sedan hon lärde mig. Jag gillar att hugga ved också men det tillåter tyvärr inte mina leder längre.
En härligt firande releasefest var det i onsdags! När jag knäppte på mobilen efteråt fanns där ett meddelande från en läsare. Okända J som bodde på Nya Varvet i Härnösand när min farmor och farfar bodde där. "Det är bra att det skrivs böcker om dom som har haft det svårt och som har svårt komma igen", sa han och jag blev glad och varm. Det är bland det bästa med skrivandet, dialogen med er som läser. I morse fick jag skratta åt någon som kallar sig "killen i kassan" som mejlade om att han liksom Anna har en kund som ständigt erbjuder honom kvitton som present. Han funderade på att nu börja ta emot dem och rama in dem i guldram med texten "Bokinteriör hämtad från verkligheten". Ett annat mejl från L som gråtit för att hon känt igen sig redan i inledningsbeskrivningen av Grace. "Jag hade också fönsterglas i glasögonen för att dölja mig själv och hur jag skämdes". "Klimakteriekärringen som skrattat åt Grace värmevallningar. Och ni som skrivit om hur ni själva mobbats och hur det hjälpte att läsa om andra. Då lipade jag en skvätt. Sedan blev jag förbannad. På världen och orättvisorna och att vi inte slår en stor kollektiv knytnäve i bordet och säger ifrån.
Efter det läste jag i Gefle Dagblad om hur en en åttårig flicka är isolerad i skolan. Hon får varken äta lunch eller leka på skolgården eftersom hon inte klarar av att koncentrera sig. Mamman har sedan hon började skolan försökt få plats på resursskola men nu minskar chansen än mer eftersom hälften av platserna försvinner. I stället får hon vänja sig vid att få sin undervisning som ensam elev. Hon lotsas in via lärarnas entré, får gå rakt in i deras konferensrum och där får hon en och en halv timmes undervisning. Hon sitter helt ensam i ett rum på skolan "-Det är inte så kul. Speciellt inte när jag ser mina klasskamrater leka på skolgården men jag får inte vara med, säger hon." Den här flickan har ADHD, Mamman är ledsen och arg men en sak får henne att orka Synen av hennes dotter idag isolerad i skolan, i framtiden isolerad från samhället.
Är det så vi vill ha det?
Hon finns överallt den här flickan. I oerhört många skolor runt om i det här landet sitter det små barn. Isolerade. Undangömda. Ser vi dem inte så finns de inte. Då spar vi lite mer på dem. Vilka blir de som vuxna?
| 
