Doris Blogg

5.02.2010 - "Det finns inga roliga kvinnor"

Just nu skriver jag om mitt liv med kvinnorörelsen. Det väcker många tankar - om vad som förändrats sedan sextiotalet och vad som är precis som vanligt. Just då hör jag en av de där idiotiska fraserna igen. "Det finns inga roliga kvinnor". Nä nä inte alls. Mia Skäringer, Klara Zimmergren, Babben Larsson, Suzanne Reuter, Ulla Skoog, Sissela Kyle, Petra Mede, Maria Lundvist, Nour El Refai, Anna-Lena Brundin, Vanna Rosengren, Rakel Mohlin, Annika Lantz och alla andra.

? 2 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

1.02.2010 - Ockupationsleken

Sol och snö. Det speciella, kraftfulla ljus som då uppstår. Själv ligger jag i sängen och är förkyld.Boktraven bredvid sängen är min räddning.
Men dagens höjdpunkt blir ändå ett mail om en blogg som handlar om min bok Ockupationsleken, som kom 1971. Tänk att någon fortfarande minns den. Jag är förvånad, fascinerad och förtjust.
http://blogg.vk.se/dagarnasskum
Under våren kommer den att finnas publicerad igen. Den här gången på Dejavu

? 2 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

26.01.2010 - Här är fint att skriva...

En gång i veckan sitter jag på Kungliga Biblioteket och skriver. Det är stort, det är mäktigt och ibland rentav pompöst, men mestadels endast så trivsamt. Bra arbetsljus, bekvämt arbetsbord och rätt ryggvänlig stol. Allt det där som jag som yngre inte kunde föreställa mig skulle vara så viktigt som det är för mig nu. Men bäst av allt är en oändlighet av böcker. Ideligen återvänder jag till dem för att undersöka om jag verkligen minns rätt om det jag just då skriver om.

? 4 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

21.01.2010 - Tack biblioteket!

På väg mot Tierps bibliotek där jag i kväll ska prata om mina böcker och om utsatthet. Jag blir påmind om min egen utsatthet förstås men även om den stora betydelse bibliotek haft i mitt liv. Vad hade jag varit utan Härnösands bibliotek och alla de andra bibliotek som varit så viktiga för mig? Jag har just skrivit en text om vad bibliotek betytt för mig, det känns viktigt och bra. "Tack-terapi" brukade min gamla lärare Ben Furman tala om. Det vill säga att tacka de som hjälpt en på vägen. Han menade att det är viktigt både för den som tar mot ett tack och för den som ger det. Därför säger jag en gång till det jag sagt många gånger förut; tack biblioteket!

? 2 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

20.01.2010 - Ljuspunkter

Mitt i det råkalla gråslasket har det varit härliga dagar. Fint firande av Alfhild Agrells födelsedag, skratt- och pratkväll med gamla tjejgänget från gymnasiet och sedan singalongande med Marlena Ernman. Och de jag skriver om just nu börjar hitta hem.

? 1 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

12.01.2010 - Ingenting är för sent

Jag är på väg till min gamla hemstad Härnösand och till Säbrå kyrkogård, där Alfhild Agrell ligger begravd. Hon levde 1849-1923 och var en av Sveriges mest uppskattade dramatiker (av både publik och kritikerkår). Alfhild, Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler, tillhörde en generation som krävde lika rättigheter. De inte bara krävde, utan tog också för sig av rättigheterna. Modigt tog de plats i offentligheten, på ett sätt som inte ansågs passande för kvinnor. Alfhilds första helaftonspjäs, Räddad, hade premiär på Kungliga Dramatiska teatern 1882. Ett antal föreställningar följde, inte bara i Sverige utan också i Danmark, England och Tyskland. Hon väckte debatt, blev beundrad. Men också hatad av de som såg hennes radikala, feministiska perspektiv hotande. Omskriven, hyllad, debatterad och därefter bortglömd. Precis som så många andra kvinnliga 1800-talsdramatiker. Eller så många andra kvinnor i andra sammanhang, andra tider.

På Säbrå kyrkogård finns Alfhilds grav. En avhuggen trädstam med grenar, där titlarna på hennes viktigaste verk står. Länge var den täckt av mossa, titlarna gick inte längre att läsa. Men över 100 år efter premiären av Räddad, lyftes hon fram ur glömskan, spelades på olika scener och gavs på nytt ut i bokform. Det inrättades till och med ett Alfhildpris, för att lyfta fram kvinnliga dramatiker som är verksamma idag, och som liksom 1880-talets Alfhild Agrell utmanar samtidens rådande föreställningar om kön, makt och kvinnors livsval.

Och min gamla kvinnogrupp tog sig an graven. Mossan är borttagen, Alfhild lever i högsta grad och på tisdag ska hennes texter läsas på farsi på Säbrå kyrkogård. Ingenting är för sent. Det hon strävade efter är lika viktigt idag som igår. Runt om i världen.

”Man måste sätta sitt intresse, sitt lif, sitt blod i den tid som är för att kunna verka för den tid som kommer, och visst är att utan entusiaster, utan sådana som tro för mycket, som begär allt, som hoppas allt, som ser stjärnor där andra bara ser fläckar, kommer man ingen vart.”

? 4 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

11.01.2010 - Ett jätteklippochklistra i huvudet

Jag läser en intervju med Vanna Rosenberg i dagens DN. Njuter av hennes ord. Anpassningssjuk. Ja den sjukdomen har jag också emellanåt och alltför ofta haft akuta anfall av. Eller när hon berättar om hur hon lever med skrattskärmar i stället för fallskärmar. Vilken tur att man har skrattskärmarna och kan skratta åt eländet. Det har jag överlevt på många gånger. Ja allt det där tänker jag på när jag nu vaknat halv fem och huvudet är alldeles för fullt och alldeles för rörigt. Det ’är väl som i ett annat av hennes citat. ” ”Av allt det där skapar jag ett jätteklippochklistra i huvudet, som en minnenas television.” Tack Vanna!

? 2 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

8.01.2010 - Livet är som en påse

Jag har åkt skidor en hel vecka. Långsam längdåkning. Första morgonen var bara jobbig. Vilka kläder ska man ha nu när det är så kallt och är skidorna rätt vallade och hur var det egentligen man spände fast dom där nya bindningarna? Alltihop var precis så där som det är när man gör något nytt, oberoende om det är att åka skidor för första gången på länge, att prata inför en grupp eller att våga säga det där man egentligen är rädd för att säga. Sedan när det funkar och skidspåret är perfekt och nysnön gudomligt vacker, då kan man inte ens förstå att man alls tvekade och hade lust att stanna i sängen i stället den där dagen. Och alltsammans går jättebra, till och med i backarna. I alla fall ända tills man har världens flyt men ändå plötsligt får för sig att den här backen nog är alldeles för brant och nu måste jag både ploga och sätta i stavarna och försöka bromsa … Ja sen ligger man där. Och man slår sig en hel del, men man pallrar sig upp och försöker sluta gräma sig över att man försökte bromsa när det nu egentligen gick så bra. Efter ett tag så kommer flytet igen och man har kanske lärt sig en del och åker glatt i backarna och ramlar inte alls. Tills man bara ska vila och ställer sig på släta marken och man är alldeles för trött och hänger lite så där på stavarna. Då drattar man helt oväntat rejält på ändan. Som livet självt alltså.

Och när jag tänker närmare på saken är det kanske inte bara så att skidåkning är som livet utan att skidåkning är precis som att skriva en bok. Hej pastor Jansson.

? 1 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link