Doris Blogg

10.03.2010 - Mörker och ljus i solen

Solskensskriver idag. Med sol utanför fönstret känns det konstigt nog lättare även att skriva om svåra saker. Och så ekar en ramsa inuti mitt huvud. "Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne" Men var kommer den ifrån? En sång? Jag har ingen aning... Men den ekar på här inuti trots att det inte är sol i hjärta och sinne som jag skriver om på Kungliga Biblioteket idag.

? 2 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

25.02.2010 - Engelska stålpennor på parad

Jag har nyligen besökt Strindbergs Blå torn, där han bodde när han var ungefär lika gammal som jag är nu. Då insåg jag att han 1908 bodde mycket mer modernt än den miljö jag växte upp i mer än 50 år senare. Centralvärme, wc och hiss fanns det inte på Sehlstedtsvägen 22 i Härnösand.
Och än idag kan jag önska mig det där att han fick maten hemskickad till sig från Falkners pensionat i samma hus. För att nu inte tala om den minutiösa ordning han hade på sitt skrivbord. Här, där jag sitter, råder närmast kaos av små lappar med idéer och tankar, med mängder av reklampennor, ett otal anteckningsböcker och alltför många usb-minnen. Engelska stålpennor på parad är bara inte att tänka på.

? 5 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

19.02.2010 - Hoppet om andra världar

Ordfront magasin oroas över biblioteksutvecklingen. Det gör jag med. I det nyss utkomna numret får jag och några andra berätta om hur biblioteket påverkat våra liv. "Kostar det inget? Är det säkert att det inte kostar någonting?" frågade mamma mig innan jag första gången fick gå till biblioteket. Resten av vad jag skrivit kan du läsa i länken nedan

http://www.ordfront.se/Ordfrontmagasin/Artiklar%202010/Doris%20bibliotek.aspx

? 3 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

11.02.2010 - Läsecirklarna och att skriva med mitt hjärteblod

Jag lyssnade nyligen till en inspirerande föreläsning av Lena Kjersén Edman, där hon bland annat citerade Ernest Hemingway. "Om jag skriver med mitt hjärteblod så får väl ni, ta mig fan, läsa med ert hjärteblod"
Att skriva med mitt hjärteblod, det vill jag göra. Att läsa med det.

Överallt ser jag läsecirklar just nu. På nätet och på biblioteken, hos bokhandlar och sist men inte minst alla runt omkring mig som talar om sina bokklubbar. Ja och så min egen förstås. Varje gång vi träffas tänker jag på hur roligt det är att tillsammans diskutera vad vi läst - och hur fascinerande det är att vi uppfattar så olika saker, ser så olika bilder. Eller för den delen tycker så olika om böckerna. Den enas favorit uppskattas inte alls av någon annan.
Till nästa gång ska vi läsa Barbro & Ruffa Alvings Bang om Bang. Käringen mot strömmen, hennes andra signatur, minns jag från när jag var liten. Än så länge har jag bara bläddrat lite i boken, men längtar att läsa!

Lista över de böcker vi läst i min bokklubb: Länk till Listan

? 5 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

5.02.2010 - "Det finns inga roliga kvinnor"

Just nu skriver jag om mitt liv med kvinnorörelsen. Det väcker många tankar - om vad som förändrats sedan sextiotalet och vad som är precis som vanligt. Just då hör jag en av de där idiotiska fraserna igen. "Det finns inga roliga kvinnor". Nä nä inte alls. Mia Skäringer, Klara Zimmergren, Babben Larsson, Suzanne Reuter, Ulla Skoog, Sissela Kyle, Petra Mede, Maria Lundvist, Nour El Refai, Anna-Lena Brundin, Vanna Rosengren, Rakel Mohlin, Annika Lantz och alla andra.

? 4 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

1.02.2010 - Ockupationsleken

Sol och snö. Det speciella, kraftfulla ljus som då uppstår. Själv ligger jag i sängen och är förkyld.Boktraven bredvid sängen är min räddning.
Men dagens höjdpunkt blir ändå ett mail om en blogg som handlar om min bok Ockupationsleken, som kom 1971. Tänk att någon fortfarande minns den. Jag är förvånad, fascinerad och förtjust.
http://blogg.vk.se/dagarnasskum
Under våren kommer den att finnas publicerad igen. Den här gången på Dejavu

? 4 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

26.01.2010 - Här är fint att skriva...

En gång i veckan sitter jag på Kungliga Biblioteket och skriver. Det är stort, det är mäktigt och ibland rentav pompöst, men mestadels endast så trivsamt. Bra arbetsljus, bekvämt arbetsbord och rätt ryggvänlig stol. Allt det där som jag som yngre inte kunde föreställa mig skulle vara så viktigt som det är för mig nu. Men bäst av allt är en oändlighet av böcker. Ideligen återvänder jag till dem för att undersöka om jag verkligen minns rätt om det jag just då skriver om.

? 5 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

21.01.2010 - Tack biblioteket!

På väg mot Tierps bibliotek där jag i kväll ska prata om mina böcker och om utsatthet. Jag blir påmind om min egen utsatthet förstås men även om den stora betydelse bibliotek haft i mitt liv. Vad hade jag varit utan Härnösands bibliotek och alla de andra bibliotek som varit så viktiga för mig? Jag har just skrivit en text om vad bibliotek betytt för mig, det känns viktigt och bra. "Tack-terapi" brukade min gamla lärare Ben Furman tala om. Det vill säga att tacka de som hjälpt en på vägen. Han menade att det är viktigt både för den som tar mot ett tack och för den som ger det. Därför säger jag en gång till det jag sagt många gånger förut; tack biblioteket!

? 2 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

20.01.2010 - Ljuspunkter

Mitt i det råkalla gråslasket har det varit härliga dagar. Fint firande av Alfhild Agrells födelsedag, skratt- och pratkväll med gamla tjejgänget från gymnasiet och sedan singalongande med Marlena Ernman. Och de jag skriver om just nu börjar hitta hem.

? 1 Comments ? Post A Comment! ? Permanent Link

12.01.2010 - Ingenting är för sent

Jag är på väg till min gamla hemstad Härnösand och till Säbrå kyrkogård, där Alfhild Agrell ligger begravd. Hon levde 1849-1923 och var en av Sveriges mest uppskattade dramatiker (av både publik och kritikerkår). Alfhild, Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler, tillhörde en generation som krävde lika rättigheter. De inte bara krävde, utan tog också för sig av rättigheterna. Modigt tog de plats i offentligheten, på ett sätt som inte ansågs passande för kvinnor. Alfhilds första helaftonspjäs, Räddad, hade premiär på Kungliga Dramatiska teatern 1882. Ett antal föreställningar följde, inte bara i Sverige utan också i Danmark, England och Tyskland. Hon väckte debatt, blev beundrad. Men också hatad av de som såg hennes radikala, feministiska perspektiv hotande. Omskriven, hyllad, debatterad och därefter bortglömd. Precis som så många andra kvinnliga 1800-talsdramatiker. Eller så många andra kvinnor i andra sammanhang, andra tider.

På Säbrå kyrkogård finns Alfhilds grav. En avhuggen trädstam med grenar, där titlarna på hennes viktigaste verk står. Länge var den täckt av mossa, titlarna gick inte längre att läsa. Men över 100 år efter premiären av Räddad, lyftes hon fram ur glömskan, spelades på olika scener och gavs på nytt ut i bokform. Det inrättades till och med ett Alfhildpris, för att lyfta fram kvinnliga dramatiker som är verksamma idag, och som liksom 1880-talets Alfhild Agrell utmanar samtidens rådande föreställningar om kön, makt och kvinnors livsval.

Och min gamla kvinnogrupp tog sig an graven. Mossan är borttagen, Alfhild lever i högsta grad och på tisdag ska hennes texter läsas på farsi på Säbrå kyrkogård. Ingenting är för sent. Det hon strävade efter är lika viktigt idag som igår. Runt om i världen.

”Man måste sätta sitt intresse, sitt lif, sitt blod i den tid som är för att kunna verka för den tid som kommer, och visst är att utan entusiaster, utan sådana som tro för mycket, som begär allt, som hoppas allt, som ser stjärnor där andra bara ser fläckar, kommer man ingen vart.”